Annika Thörn Legzdins
Variations
19-26 september 2015

 

 

Annika Thörn Legzdins fotografier ifrågasätter den gräns som vi människor drar mellan vild och domesticerad natur – och visar att vår bild av det vilda i själva verket också är en kulturell konstruktion. Samtidigt riskerar det som vi betraktar som vild natur verklig utplåning på grund av vår framfart på jorden: haven fiskas ut, regnskogarna skövlas, glaciärerna smälter. Men styrkan i Annika Thörn Legzdins konst är att den också lyckas förmedla att naturen är mer än en kulturell konstruktion. Hennes bilder antyder att även om vi inte kan närma oss naturen utan språk och begrepp (som ”det vilda” och ”det domesticerade”), så undslipper naturen vårt språkliga försök att fånga den. Fotografierna gör oss uppmärksamma på att vi människor är mer beroende av naturen än naturen är av oss. De påminner oss om sårbarheten i den mänskliga existensen när vi står inför naturens krafter. Eftersom det rör sig om bilder, så är de förflyttade från den ”omedelbara” naturen och kan därför reflektera över mänsklighetens tillstånd. Den kusliga skönhet som strålar ut från fotografierna beror på att de förmedlar känslan av att det är så här naturen ser ut, till och med efter katastrofen. När vi människor själva har gjort mänskligt liv på den här planeten omöjligt, kommer någon form av liv ändå att fortsätta utan oss. Annika Thörn Legzdins arbeten varnar oss för inte bara människans ändlighet som individ, utan också möjligheten av mänsklighetens förintelse som art. Som om vi plötsligt fick naturens perspektiv på oss själva. Vi är oändligt små. Förmultningens processer kommer att sluka oss alla.

Camilla Flodin, fil. dr i estetik, forskare vid Filosofiska institutionen, Uppsala universitet